Klockan stod på 05:00 denna ledig långfredagmorgon. Dottern och jag skulle ge oss ut på en fotosession liksom vi gjort många gånger tidigare. Fotografering är ett intresse vi båda delar och målet är att hinna komma ut innan solen går upp. Varje gång försöker vi åka till nya platser och denna gång hade vi valt Ättekulla i Helsingborg. Ättekulla ger löfte om historia På Helsingborgs stads hemsida står det beskrivet om Ättekulla så här: "Naturreservatet Ättekulla skog är ett varierat rekreationsområde i södra Helsingborg. I detta, Helsingborgs mest fornlämningstäta område, finns det många rester från stenåldern och framåt. De synligaste spåren är alla gravhögar från brons- och järnåldern. En kvarnruin i nordost lär härstamma från 1880- talet." Det lät spännande och var inte så långt att köra. Sagt och gjort. Ättekulla fick bli dagens mål. Utan att föra allt för mycket väsen, bredde vi våra smörgåsar och kokade upp tevatten. Allt annat hade vi förberett kvällen innan, kameror med fulladdade batterier, objektiv, regnbyxor och ytterkläder. Efter det var det äntligen dags att köra. Därför går jag upp kl 05 en ledig dag Det var fortfarande mörkt ute när vi parkerade på den tomma parkeringsplatsen. Precis intill stod en informationsskylt som vi i och för sig inte blev klokare av, kanske fortfarande morgontrötta, men som ändå blev anledningen till vårt val av riktning. Ännu var ingen annan ute, vilket i sig kanske inte var så märkligt. Det var inte lika kolmörkt som den gång vi åkte till Bruces skog och fick lysa vår väg med ficklampa (guldläge för skräckfilmsfantaster, kan jag intyga). Så fort vi kom in i skogen kände jag hur stress och tankar lämnade mig. Hade jag haft tveksamheter om varför jag gått upp så tidigt, frivilligt ska tilläggas, en ledig dag, så förstod jag varför nu. Lugnet, det svaga ljudet av några fåglar som började vakna, doften av skog, så oerhört njutbart! Vi vandrade på, kollade kartan och försökte lista ut var de utlovade fornlämningarna fanns. En man kom plötsligt gående från ingenstans. Han bar på en plastpåse och såg nästan ut att ha varit ute hela natten. Han gick tyst förbi oss utan att säga något. Dagen började ljusna och snart såg vi fler som hade vaknat och gett sig ut i naturen för att gå ut med hunden eller motionera. Vägen ledde oss till den första gravhögen markerad med en sten uppe på kullen. Såg kanske inte mycket ut för världen men värt att stanna till en stund och läsa informationsskylten och fota. Små sjöar av vitsippor Det blåste en del och dottern hade kapuschongen tätt runt huvudet. Förvånad frågade hon mig om inte jag frös, jag fryser typ alltid normalt, men inte denna morgon, konstigt nog. Jag njöt av känslan att vara ute i naturen och möjligheten att få vakna i kapp med den, att jag helt enkelt glömde bort att frysa (!). Vi gick vidare ner i skogen och fick syn på de vackra vitsipporna. Runt om oss var det som små sjöar av…