gyllene timmen, golden hour, familjefotograf, Helsingborg, fotograf, porträttfotograf, gyllene timmen, solnedgång

Författare: Christine Eklund

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

Att leva i nuet – även som mamma

Att leva i nuet – hur svårt kan det vara?

Ännu en helg är förbi. Veckorna går så galet fort! En hel helg och så fort jag inte gjort något kommer känslan som ett mail i inkorgen (ja ”som ett brev på posten” är väl, tyvärr, förlegat); det börjar krypa i kroppen! Det är min stora utmaning, att just inte göra någonting, det är jag verkligen usel på! Vems fel är det? Familjens? Samhällets? Eller kanske helt enkelt mitt eget..?

Varför ska vi jämnt vara så duktiga, hurtiga, sportiga, perfekta? Varför ska det vara så svårt att bara vara, åtminstone ibland. Leva i nuet. Chilla? Att bara sitta i soffan och titta på dokumentärer och äta chokladlinser.

Jag beundrar dig som kan, som inte ber om ursäkt eller har dåligt samvete. Du som bara är. Här och nu. Som slår dig ner i soffan och läser en bok just i det ögonblick du känner för det. Och framför allt, utan att det samtidigt kryper i kroppen!

Outlander, av Diana Gabaldon. Såklart…

Men mamma, vad gör du?!!

När barnen var små testade jag faktiskt just precis det. Att lägga mig raklång i soffan och läsa en bok. När de såg mig stannade de helt upp i leken, spärrade upp ögonen och formade munnarna till små fågelholkingångar och undrade vad jag gjorde! Varför ligger mamma i soffan och gör ingenting? Det händer ju typ aldrig! Mår jag inte bra? Har jag huvudvärk? Är jag sjuk?

”Vad gör du?” frågade de försiktigt, trots att det var uppenbart att jag läste en bok, men bara av den anledningen att detta var en så ovanlig syn att de bara måste fråga.

En riktig mamma bakar bullar..?

Lika ovanligt är det för mig att vara ”bullmamma”, ni vet den perfekta bullmamman som vänder och vrider och ändå får rätt på saker till slut, som har rumpan bak hela tiden och det med bravur. Som tar barnen till skogen, gör upp eld, grillar korv, bakar bullar, plockar fläder och gör saft av det, går på fotbollsmatcher, bygger Lego, medverkar på föräldramöten, är klassmamma, arbetar heltid och tränar! Beundransvärt eller galet? Ett sätt att leva eller ett sätt att vara? Och i så fall, för att behaga andra? Eller för att må bra själv?

Plötsligt händer det!

Det händer att jag ibland känner mig som en bullmamma faktiskt. Särskilt när jag har bakat och det doftar gott i hela huset. Då är jag bokstavligen en riktig bullmamma. Då sträcker jag lite extra på mig av stolthet, känner mig som en riktig mamma (ännu mer om jag fortfarande har förklädet på) och bryr mig inte så mycket om det faktum att bullarna tog 1,5 timme att göra men 5 minuter att äta och att barnen knappt tuggat klart förrän de säger “tack mamma” och är sedan borta igen. Jag lyckades åtminstone samla familjen i fem minuter! Mission accomplished!

Bilden tagen på Råå i Helsingborg under den så kallade ”gyllene timmen” när ljuset är som vackrast!

Nu. Sen. Eller då?

Så vad återstår då. Om man är usel på att leva i nuet och samtidigt usel på att ta vara på tiden. Står man still då? Har tiden stannat? Har man flutit ut i kosmos och åker runt där och tittar ner på sitt liv utan att egentligen medverka i det? Finns det några gränser? Måste man vara antingen eller? Kan man inte vara lite av varje? Finns det egentligen några etiketter för hur man ska vara som mamma eller är det helt upp till en själv?

Huvudsaken är väl att man inte lever i det förflutna? Att man åtminstone försöker ta hand om sig och samtidigt vet familjen att man älskar dem. Att det inte är antingen eller. Det ena utesluter ju inte det andra. Att man ibland måste få ta hand om sig själv på det sätt som känns bäst just för stunden. För att orka. För att bara få lov att vara. För, att inte göra något, kan ju också vara ett sätt att ta vara på tiden. 🙂

Fotograf: Christine Eklund
Text: I Tell Your Story

Lämna ett svar