Läs mer om artikeln Tänk om vi hade åkt fast!

Tänk om vi hade åkt fast!

Den 3 juli, två dagar efter det att vi äntligen gifte oss, tog vi, tillsammans med vår 11-åring, flyget till Edinburgh. Allt planerat. Dokument utskrivna och förberedda. Passen i väskan. Eftersom planet skulle gå från Köpenhamn på eftermiddagen tog vi oss dit i god tid före, tre timmar innan, tror jag till och med. Vi fick till och med vänta på att kunna checka in.

Efter konstens regler…

Vi hade en stor resväska med oss och varsin rygga. Rättare sagt, jag hade en axelväska som är bättre för min kamerautrustning. Den stora väskan checkade vi in, bytte några ord med personen bakom glaset och sedan var det dags att gå upp för trappan och vidare till säkerhetskontrollen.

En sista dubbelkoll att vi inte hade någon dryck med oss. Jackor och hoodie av och alla våra tillhörigheter placerade vi i olika tråg. Där låg sonens ryggsäck, hoodie och telefon. Min kameraväska, laptop, telefon och tröja samt min makes ryggsäck, som han lånat av mig eftersom min är bättre, jacka och telefon.

Inga konstigheter. Allt efter konstens och flygplatsens regler.

Sonen och jag ser våra tråg gå igenom utan problem medan makens ryggsäck, det vill säga min, kördes iväg på bandet bakom. Jag tänkte inte mer på det utan gick med tråget och sonen och började plocka upp våra saker när mannen ropade på mig. Ganska förtvivlat, ska jag tillägga.

…men kanske inte flygplatsens…

– Vad är det? Är det något fel? frågade jag. Jag vet ju ungefär vad han packat. Det är lugnt.
– De har hittat en kniv, sa min man och gav mig en blick av blandad förvåning och oro.

WHAT?! COME AGAIN?!!

– De har hittat en kniv, upprepade han, mer sammanbiten nu.

Jag stack fram nosen mot skärmen som kontrollanten och min man tittade på men blev ombedd att backa. Hon kände igenom alla fack i ryggsäcken utan att hitta en kniv och ville sedan köra igenom väskan en gång till. Hon verkade inte heller få grepp om situationen om än hon såg NÅGOT LUGNARE ut än både min man och jag förmodligen gjorde.

flygresa, Skottland, Skottlandresa, Edinburgh
På planet. Med skräckblandad förtjusning.

Är det ett skämt?!!

En miljon tankar gick igenom mitt huvud. Det kan inte vara vår kniv? Det måste vara ett slags skämt! Tänk, Christine, tänk! När hade du väskan sist? Min man ropade mig till sig igen. Kniven syntes fortfarande på skärmen och jag kunde fortfarande inte tro mina ögon. Det var ju inte den lilla kniven heller precis…

Kontrollanten letade igenom väskan igen och denna gång upptäckte hon ett litet, inte dolt, men heller inte jättetydligt, fack på baksidan av ryggsäcken längst ned. (Undrar om man kan skriva till leverantören och klaga på det…) Och se där. Där låg ju morakniven jag packade ner när vi skulle till Småland förra sommaren…

Ups…

Med allvarlig min (av någon anledning smittades hon inte av våra nervösa försök till skratt) tog hon upp en mätsticka och konstaterade att kniven är för lång och vi fick inte ta den med. No shit! Men vi fick gärna checka in den om vi ville?

– Nej, tack. Släng skiten!

Så sa jag såklart inte. Men bad henne slänga kniven, det gjorde jag. Åt pipsvängen om hon ville. Så arg jag var på mig själv! Så slarvigt! Så oansvarigt! Så fruktansvärt dåligt föredöme som förälder!!!

Ett gott råd; Tänk efter FÖRE!!

Tack och lov fick vi fortsätta vår resa utan böter. Tänk om vår resa hade slutat där!!!

När vi fortsatte in mot restaurangerna och butikerna stannade min man plötsligt. Han var blek och händerna skakade. Och jag skämdes. Han tyckte det var så fruktansvärt pinsamt. Inte undra på.

Det tog ett tag att smälta detta trauma, det kan jag lova. Men nu, så här två månader efter, vilka två tror du påminner mig om situationen, skakar på huvudet och skrattar åt det? Ja, inte är det jag i alla fall. Men jag kan bjuda på det.

Tjingeling!

Foto & text: Christine Svensson / I Tell Your Story

Skottland, Skottlandresa, Scotland, Edinburgh, flygresa
Boardar, till slut…
flygresa till Skottland, flygresa, Skottland, Scotland, Norwegian
Snart där, trots allt…
Jag slapp single ticket. Vi är fortfarande gifta…
Fortsätt läsaTänk om vi hade åkt fast!
Läs mer om artikeln När längtan börjar göra ont

När längtan börjar göra ont

Take me home to Lallybroch

Ett litet förfallet ruckel, på landsbygden i Abercorn i Skottland, har fått mig att fullständigt tappa greppet om verklighet och drömmar. Skiljelinjen är inte längre hårfin, den är så tunn att den inte ens syns med det bästa förstoringsglaset i världen. Och jag befinner mig mitt i den, svävande, som en tunn dimma. Precis på den plats där drömmar och verklighet möts.

På väg hem…

En härlig känsla av total hängivelse!

Denna sjaskiga byggnad som har förmågan att, trots sitt sönderfall, gripa tag om mitt hjärta och få mina ögon att uppfatta det som det mest ståtliga magnifika hus som finns i hela världen! När du inte upplever omvärlden med hjärnan utan med hjärtat, då kan de mest spartanska platser förvandlas till sagoslott. Inte sant? Jag menar, när man tillåter sig förlora rim och reson och bara ger sig hän, då kan vad som helst hända!

Så är det med Midhope Castle. Kärleken för teveserien Outlander och dess fantastiska förtrollande historia får mig visserligen inte att tappa all logik och vett, men den får mig att våga drömma, våga leva ut mitt känslofulla sinne. Jag vet att det inte är på riktigt och jag vet att storyn i teveserien på många sätt skiljer sig från böckerna som, nästan helt obegripligt, är ännu bättre!

Midhope Castle, Lallybroch, Abercorn, Skottland, resefotografering, resebilder, resbilder, Skottlandbilder, Scotland, Fife, visit Scotland, Outlander fan, take me home to Lallybroch
Nej, jag fryser inte…jag ryser… (och nyper mig i armen).

När förmågan att leva sig in i en känsla blir extra påtaglig…

Det är romantiskt, inte bara så där romantiskt så som de flesta tolkar ordet romantik, utan ordets verkliga betydelse. En tillflykt. En flykt in i en annan värld. Det är därför jag ser ett sagoslott när jag tittar på Midhope Castle. För jag känner till storyn bakom. Jag vet hur mycket Jamie älskade sitt hem och hur stolt han var när han fick visa det för Claire. Det framgår i serien och det framgår i boken. Och jag förstår hur ont det gjorde i Claires hjärta när hon “i nutid” satt på trappan och visualiserade Jamie där vid ingången. Jag kan relatera till den känslan.

Midhope Castle, Lallybroch, Abercorn, Skottland, resefotografering, resebilder, resbilder, Skottlandbilder, Scotland, Fife, visit Scotland, Outlander fan, take me home to Lallybroch
Trots vår korta vistelse i Skottland, var vi här 2 gånger. Varför skulle vi inte..?

Har du också någon gång trott att du drömmer?

Detta är vad som slog mig när jag satt där på trappan och tänkte på alla scener som utspelar sig kring denna byggnad. Midhope Castle. Lallybroch. Vyerna spelades upp framför mig som om jag kunde ta på dem. Men starkast var känslan av att faktiskt vara där. På samma plats. Jag fick nypa mig i armen flera gånger.

Lycka är att befinna sig på exakt rätt ställe i livet. Som här.

Varför just Midhope Castle..?!

Vi såg så många andra platser under vår resa i Skottland den sommaren. Fler inspelningsplatser från Outlander, men även fantastisk grönska i Dollar Glen, praktfulla utsikter och vyer. Hela familjen var överens om att vi hela tiden trodde att vi sett Skottlands vackraste sida när hon överraskade oss med mer! Och dessa platser var också vackra. På riktigt vackra. Och ändå… Trots det… Av alla platser och byggnader vi fick uppleva var det Lallybroch som grävde sig lite extra djupt in i mitt hjärta. Lallybroch som fastnade på näthinnan och som jag nästan skulle kunna beskriva sten för sten.

Tar in. Skapar minnen. Hade jag inte haft bilderna hade jag trott att jag drömt alltihop!

Ta mig tillbaka!

Midhope Castle står kvar men jag sitter här. Fast i en covid-19-smörja tillsammans med alla andra det är synd om på riktigt. Isolerade människor som mår allt sämre. Jag är inte isolerad. Det är inte synd om mig. Men jag kan längta. Längta så det nästan gör ont. Och jag kan drömma. Åh, som jag kan drömma! Och även om jag inte kan göra verklighet av min dröm om att återvända just nu, kan ingen ta drömmen ifrån mig. Ingen kan någonsin hindra mig från att tänka tankarna som dagligen repeterar sig i mitt huvud; Älskade Skottland, jag kommer tillbaka! Jag kommer att återvända. Ta mig tillbaka till Skottland! Ta mig tillbaka till Abercorn. Take me Home to Lallybroch!

En dag ska jag återvända till Lallybroch. En dag.

Foto & text: Christine Eklund / I Tell Your Story

Fortsätt läsaNär längtan börjar göra ont
Läs mer om artikeln Att leva i nuet – även som mamma

Att leva i nuet – även som mamma

Att leva i nuet – hur svårt kan det vara?

Ännu en helg är förbi. Veckorna går så galet fort! En hel helg och så fort jag inte gjort något kommer känslan som ett mail i inkorgen (ja “som ett brev på posten” är väl, tyvärr, förlegat); det börjar krypa i kroppen! Det är min stora utmaning, att just inte göra någonting, det är jag verkligen usel på! Vems fel är det? Familjens? Samhällets? Eller kanske helt enkelt mitt eget..?

Varför ska vi jämnt vara så duktiga, hurtiga, sportiga, perfekta? Varför ska det vara så svårt att bara vara, åtminstone ibland. Leva i nuet. Chilla? Att bara sitta i soffan och titta på dokumentärer och äta chokladlinser.

Jag beundrar dig som kan, som inte ber om ursäkt eller har dåligt samvete. Du som bara är. Här och nu. Som slår dig ner i soffan och läser en bok just i det ögonblick du känner för det. Och framför allt, utan att det samtidigt kryper i kroppen!

Outlander, av Diana Gabaldon. Såklart…

Men mamma, vad gör du?!!

När barnen var små testade jag faktiskt just precis det. Att lägga mig raklång i soffan och läsa en bok. När de såg mig stannade de helt upp i leken, spärrade upp ögonen och formade munnarna till små fågelholkingångar och undrade vad jag gjorde! Varför ligger mamma i soffan och gör ingenting? Det händer ju typ aldrig! Mår jag inte bra? Har jag huvudvärk? Är jag sjuk?

“Vad gör du?” frågade de försiktigt, trots att det var uppenbart att jag läste en bok, men bara av den anledningen att detta var en så ovanlig syn att de bara måste fråga.

En riktig mamma bakar bullar..?

Lika ovanligt är det för mig att vara “bullmamma”, ni vet den perfekta bullmamman som vänder och vrider och ändå får rätt på saker till slut, som har rumpan bak hela tiden och det med bravur. Som tar barnen till skogen, gör upp eld, grillar korv, bakar bullar, plockar fläder och gör saft av det, går på fotbollsmatcher, bygger Lego, medverkar på föräldramöten, är klassmamma, arbetar heltid och tränar! Beundransvärt eller galet? Ett sätt att leva eller ett sätt att vara? Och i så fall, för att behaga andra? Eller för att må bra själv?

Plötsligt händer det!

Det händer att jag ibland känner mig som en bullmamma faktiskt. Särskilt när jag har bakat och det doftar gott i hela huset. Då är jag bokstavligen en riktig bullmamma. Då sträcker jag lite extra på mig av stolthet, känner mig som en riktig mamma (ännu mer om jag fortfarande har förklädet på) och bryr mig inte så mycket om det faktum att bullarna tog 1,5 timme att göra men 5 minuter att äta och att barnen knappt tuggat klart förrän de säger “tack mamma” och är sedan borta igen. Jag lyckades åtminstone samla familjen i fem minuter! Mission accomplished!

Bilden tagen på Råå i Helsingborg under den så kallade “gyllene timmen” när ljuset är som vackrast!

Nu. Sen. Eller då?

Så vad återstår då. Om man är usel på att leva i nuet och samtidigt usel på att ta vara på tiden. Står man still då? Har tiden stannat? Har man flutit ut i kosmos och åker runt där och tittar ner på sitt liv utan att egentligen medverka i det? Finns det några gränser? Måste man vara antingen eller? Kan man inte vara lite av varje? Finns det egentligen några etiketter för hur man ska vara som mamma eller är det helt upp till en själv?

Huvudsaken är väl att man inte lever i det förflutna? Att man åtminstone försöker ta hand om sig och samtidigt vet familjen att man älskar dem. Att det inte är antingen eller. Det ena utesluter ju inte det andra. Att man ibland måste få ta hand om sig själv på det sätt som känns bäst just för stunden. För att orka. Få lov att bara vara. För att, inte göra något, kan ju också vara ett sätt att ta vara på tiden. 🙂

Fotograf: Christine Eklund
Text: I Tell Your Story

Fortsätt läsaAtt leva i nuet – även som mamma