Alla känslorna på en och samma gång
När man får en idé ska man väl köra på den fullt ut, eller? Beror såklart på vad det gäller och så länge det inte är olagligt och så. Råna en bank till exempel kanske inte är en idé man bör jobba vidare med… 😉 Men jag menar en sådan idé som liksom ligger och gnager i en. Inte på ett vasst obehagligt sätt utan mer lite skönt och masserande och lite kittlande till och med kanske. Lite pirrigt liksom. Nä, inte kan väl jag..? Jo, men jag vill ju… Ni vet, när alla känslorna kommer på en och samma gång.
Så utomordentligt fånigt…
Det var så det började för mig. Nu när jag tänker på det har jag ju egentligen “alltid” fotograferat. Haha, nu lät jag som en Idol-wanna-be “jag har alltid sjungit…” eller en “artist” som ser ut som 18 och på frågan “Hur länge har du hållit på med musik?” svarar “Jag har alltid hållit på med musik, i 17 år nu…” Jo, tjena.
Vad jag menar är att nu när jag börjat analysera lite mer, är ju faktiskt alla de bilder som hänger på väggarna hemma hos oss bilder jag har tagit. Jag har bara inte sett mig själv som en fotograf. Nu hör jag min pappas röst i huvudet: “Men, gör det inte så märkvärdigt!” Nädå, jag är inte ett dugg märkvärdig faktiskt. Bara lite fundersam och analytisk ibland. 🙂
Sommaren 2019
Jo, den här idén då som sagt. Den började gnaga i mig redan innan sommaren 2019; tänk om jag kunde fotografera ännu mer än jag redan gör…och glädja andra med bilderna! Vilken grej! Och vilken tanke! Vilken idé!
Samma år, i augusti, blev min pappa sjuk. Han fick en massiv hjärtinfarkt och avled hastigt. Det tog en vecka. Det gick inte att ta in allt som hände den veckan, från negativa besked till positiva till negativa igen. Processen att förstå, min vuxna ålder till trots, var oerhört lång och svår. Än idag (feb -20) har jag svårt att greppa. Så svårt att jag ibland känner mig som en 7-åring som ifrågasätter allt och varför det händer. Det är så definitivt och oåterkalleligt att det blir overkligt. Att säga att tiden läker alla sår har jag alltid tyckt låter så klyschigt, det är först nu jag förstår att det faktiskt finns en sanning i det. Kanske inte alla sår eller ens hela såret, men det blir lättare att andas dag för dag och efter ett tag lättare att minnas alla fina minnen istället för bara den sorg som skär i en.
Min pappa – fotografen!
Ett tag efter pappas bortgång, när vi gick igenom diverse saker, såg jag att det fanns så otroligt många fina bilder, både i album och på väggen hemma hos mamma och pappa, men han var knappt med på en enda… Du förstår, han var fotograf och därför oftast den som höll i kameran vilket betydde att de bilder jag hittade, ja, de var superfina! Härliga familjebilder från promenader i skogen till strandhäng. Men pappa, han var ju inte med… Och när jag insåg det väcktes idén; Det vill jag ge till andra familjer! Möjligheten att synas på bild tillsammans hela familjen, även den som vanligtvis håller i mobilen eller kameran! I Tell Your Story föddes och ja, nu är det bara att köra fullt ut!
Tack för att du lyssnat.
Kram, Christine
Fotograf: Christine Eklund, min dotter & min far
Text: I Tell Your Story
