Bröllopsbilder – hinner vi ta alla på 2 timmar?

Två eller till och med en timme låter kanske lite för en bröllopsfotografering. Hinner vi verkligen ta alla de bilder vi vill ha? Här kan du läsa om hur det gick till under en trädgårdsvigsel och alla fina bilder vi hann med på endast 2 timmar.

Veronica hittade oss när hon sökte på internet. Hon fastnade för att jag är Outlander-fan, hihi. “När jag såg det kände jag att detta blir bra, henne ska vi ha!” skrev hon i sitt mejl och vårt samarbete började. De skulle ha bröllop i sin trädgård med efterföljande middag för familj och vänner. Vår resa började i vanlig ordning med ett planeringsmöte (på telefon) där de fick berätta hur dagen var tänkt skulle se ut samt vilka bilder de förväntade sig att få.

Förberedelsebilder

När jag kom till deras hus en stund innan utsatt tid samma dag var trädgården smyckad med blommor, uppradade stolar, fina informationsskyltar och en båge med skimrande tyg där de skulle vigas. Allt var förberett, även platsen för middagen. Eftersom jag var på plats innan vigseln hann jag ta några bilder medan brud och brudnäbb med flera gjorde sig i ordning. Jag hjälpte Veronica hålla koll på tiden och hämtade vatten åt henne eftersom det var himla varmt den dagen!

Detaljbilder

Förutom förberedelsebilder blev det en hel del detaljbilder. Av dukningen, blommor, skyltar med mera. Allt var så fint. (Och jag älskar ju som bekant detaljbilder. Oftast sådant man glömmer först.)

Vigsel- och mingelbilder

När vigselförättaren kom och gästerna placerat sig satt musiken igång. En förväntansfull brudgum stod redo och väntade på sin blivande hustru som sakta steg in i trädgården tillsammans med sin pappa. Så fint alltihop! Många vigselbilder blev det och paret blev gifta som förväntat. Hihi. Efteråt ville alla gratulera och mingelbilderna togs.

Gruppbilder

Paret hade ett önskemål om att ta familjebilder med föräldrar och syskon i trädgården. Jag placerade dem tillsammans framför en grön häck som fick fungera som bakgrund. Och ja. Jag vet. Det är inte alltid lätt att ta dessa bilder, eller snarare, det är inte alltid lätt att slappna av när bilder som dessa ska tas. Men det gick hur bra som helst. Fotografen “busar” lite och efter ett tag blir leendena allt mer naturliga. Dessutom blir det väldigt värdefulla minnen att ha kvar!

Familj- och parbilder

Det fanns tid kvar innan middagen så brudparet och barnen och jag smet iväg till en lite skog som låg en bit bort. Farmor var med och kunde ta med sig barnen tillbaka när vi skulle avsluta med bilder på paret ensamma. Från den öppna ljusa trädgården kom vi in i en mörkare trädrik skog. Perfekt plats att fotografera i och roligt att få lite variation på bilderna. Ha gärna en sådan plats i åtanken när ni bokar en fotografering till trädgårdsvigsel. 😉

Alla bilder blir ett fantastiskt sätt för paret och familjen att minnas sin dag såklart och särskilt bilderna i skogen blev fantastiska.

Så. Hann vi med tillräckligt många bilder?

Slutligen vill jag återkoppla till rubriken och summera vilka bilder som vi hann med på två timmar: Förberedelse, detaljer, vigsel, mingel / gratulationer, gruppbilder, familjebilder, parbilder. Ni tror mig kanske inte, men jodå, vi hann allt. 🙂 En fantastiskt vacker och produktiv dag. Stort tack för att jag fick äran att vara er fotograf.

Har du som läser frågor, finns jag här.

P.S. Alla bilder i blogginlägget liksom hemsidan i övrigt, är godkända för publicering av kunden. Därför kan du inte alltid se alla bilder jag berättar om. Jag publicerar enbart de bilder kunder säger OK till. Mitt löfte – er trygghet.

Allt gott! /Christine


WOW säger jag bara! Och TACK! Bilderna från vårt lilla bröllop blev FANTASTISKA, naturliga och vackra. Christine är så himla go och lugn, det var tryggt att ha med henne under vår stora dag. Inte bara för alla otroliga bilder utan även allt annat som hon fanns till för. Lugnade nerverna på en pirrig brud bara genom sin närvaro, var kanonfin med barnen och fångade alla ögonblick på ett sagolikt sätt. Vi ser redan fram emot nästa fotosession! Tusen tack Christine! ❤️
– Veronica

Fortsätt läsaBröllopsbilder – hinner vi ta alla på 2 timmar?

När längtan börjar göra ont

Take me home to Lallybroch

Ett litet förfallet ruckel, på landsbygden i Abercorn i Skottland, har fått mig att fullständigt tappa greppet om verklighet och drömmar. Skiljelinjen är inte längre hårfin, den är så tunn att den inte ens syns med det bästa förstoringsglaset i världen. Och jag befinner mig mitt i den, svävande, som en tunn dimma. Precis på den plats där drömmar och verklighet möts.

På väg hem…

En härlig känsla av total hängivelse!

Denna sjaskiga byggnad som har förmågan att, trots sitt sönderfall, gripa tag om mitt hjärta och få mina ögon att uppfatta det som det mest ståtliga magnifika hus som finns i hela världen! När du inte upplever omvärlden med hjärnan utan med hjärtat, då kan de mest spartanska platser förvandlas till sagoslott. Inte sant? Jag menar, när man tillåter sig förlora rim och reson och bara ger sig hän, då kan vad som helst hända!

Så är det med Midhope Castle. Kärleken för teveserien Outlander och dess fantastiska förtrollande historia får mig visserligen inte att tappa all logik och vett, men den får mig att våga drömma, våga leva ut mitt känslofulla sinne. Jag vet att det inte är på riktigt och jag vet att storyn i teveserien på många sätt skiljer sig från böckerna som, nästan helt obegripligt, är ännu bättre!

Midhope Castle, Lallybroch, Abercorn, Skottland, resefotografering, resebilder, resbilder, Skottlandbilder, Scotland, Fife, visit Scotland, Outlander fan, take me home to Lallybroch
Nej, jag fryser inte…jag ryser… (och nyper mig i armen).

När förmågan att leva sig in i en känsla blir extra påtaglig…

Det är romantiskt, inte bara så där romantiskt så som de flesta tolkar ordet romantik, utan ordets verkliga betydelse. En tillflykt. En flykt in i en annan värld. Det är därför jag ser ett sagoslott när jag tittar på Midhope Castle. För jag känner till storyn bakom. Jag vet hur mycket Jamie älskade sitt hem och hur stolt han var när han fick visa det för Claire. Det framgår i serien och det framgår i boken. Och jag förstår hur ont det gjorde i Claires hjärta när hon “i nutid” satt på trappan och visualiserade Jamie där vid ingången. Jag kan relatera till den känslan.

Midhope Castle, Lallybroch, Abercorn, Skottland, resefotografering, resebilder, resbilder, Skottlandbilder, Scotland, Fife, visit Scotland, Outlander fan, take me home to Lallybroch
Trots vår korta vistelse i Skottland, var vi här 2 gånger. Varför skulle vi inte..?

Har du också någon gång trott att du drömmer?

Detta är vad som slog mig när jag satt där på trappan och tänkte på alla scener som utspelar sig kring denna byggnad. Midhope Castle. Lallybroch. Vyerna spelades upp framför mig som om jag kunde ta på dem. Men starkast var känslan av att faktiskt vara där. På samma plats. Jag fick nypa mig i armen flera gånger.

Lycka är att befinna sig på exakt rätt ställe i livet. Som här.

Varför just Midhope Castle..?!

Vi såg så många andra platser under vår resa i Skottland den sommaren. Fler inspelningsplatser från Outlander, men även fantastisk grönska i Dollar Glen, praktfulla utsikter och vyer. Hela familjen var överens om att vi hela tiden trodde att vi sett Skottlands vackraste sida när hon överraskade oss med mer! Och dessa platser var också vackra. På riktigt vackra. Och ändå… Trots det… Av alla platser och byggnader vi fick uppleva var det Lallybroch som grävde sig lite extra djupt in i mitt hjärta. Lallybroch som fastnade på näthinnan och som jag nästan skulle kunna beskriva sten för sten.

Tar in. Skapar minnen. Hade jag inte haft bilderna hade jag trott att jag drömt alltihop!

Ta mig tillbaka!

Midhope Castle står kvar men jag sitter här. Fast i en covid-19-smörja tillsammans med alla andra det är synd om på riktigt. Isolerade människor som mår allt sämre. Jag är inte isolerad. Det är inte synd om mig. Men jag kan längta. Längta så det nästan gör ont. Och jag kan drömma. Åh, som jag kan drömma! Och även om jag inte kan göra verklighet av min dröm om att återvända just nu, kan ingen ta drömmen ifrån mig. Ingen kan någonsin hindra mig från att tänka tankarna som dagligen repeterar sig i mitt huvud; Älskade Skottland, jag kommer tillbaka! Jag kommer att återvända. Ta mig tillbaka till Skottland! Ta mig tillbaka till Abercorn. Take me Home to Lallybroch!

En dag ska jag återvända till Lallybroch. En dag.

Foto & text: Christine Eklund / I Tell Your Story

Fortsätt läsaNär längtan börjar göra ont

Att leva i nuet – även som mamma

Att leva i nuet – hur svårt kan det vara?

Ännu en helg är förbi. Veckorna går så galet fort! En hel helg och så fort jag inte gjort något kommer känslan som ett mail i inkorgen (ja “som ett brev på posten” är väl, tyvärr, förlegat); det börjar krypa i kroppen! Det är min stora utmaning, att just inte göra någonting, det är jag verkligen usel på! Vems fel är det? Familjens? Samhällets? Eller kanske helt enkelt mitt eget..?

Varför ska vi jämnt vara så duktiga, hurtiga, sportiga, perfekta? Varför ska det vara så svårt att bara vara, åtminstone ibland. Leva i nuet. Chilla? Att bara sitta i soffan och titta på dokumentärer och äta chokladlinser.

Jag beundrar dig som kan, som inte ber om ursäkt eller har dåligt samvete. Du som bara är. Här och nu. Som slår dig ner i soffan och läser en bok just i det ögonblick du känner för det. Och framför allt, utan att det samtidigt kryper i kroppen!

Outlander, av Diana Gabaldon. Såklart…

Men mamma, vad gör du?!!

När barnen var små testade jag faktiskt just precis det. Att lägga mig raklång i soffan och läsa en bok. När de såg mig stannade de helt upp i leken, spärrade upp ögonen och formade munnarna till små fågelholkingångar och undrade vad jag gjorde! Varför ligger mamma i soffan och gör ingenting? Det händer ju typ aldrig! Mår jag inte bra? Har jag huvudvärk? Är jag sjuk?

“Vad gör du?” frågade de försiktigt, trots att det var uppenbart att jag läste en bok, men bara av den anledningen att detta var en så ovanlig syn att de bara måste fråga.

En riktig mamma bakar bullar..?

Lika ovanligt är det för mig att vara “bullmamma”, ni vet den perfekta bullmamman som vänder och vrider och ändå får rätt på saker till slut, som har rumpan bak hela tiden och det med bravur. Som tar barnen till skogen, gör upp eld, grillar korv, bakar bullar, plockar fläder och gör saft av det, går på fotbollsmatcher, bygger Lego, medverkar på föräldramöten, är klassmamma, arbetar heltid och tränar! Beundransvärt eller galet? Ett sätt att leva eller ett sätt att vara? Och i så fall, för att behaga andra? Eller för att må bra själv?

Plötsligt händer det!

Det händer att jag ibland känner mig som en bullmamma faktiskt. Särskilt när jag har bakat och det doftar gott i hela huset. Då är jag bokstavligen en riktig bullmamma. Då sträcker jag lite extra på mig av stolthet, känner mig som en riktig mamma (ännu mer om jag fortfarande har förklädet på) och bryr mig inte så mycket om det faktum att bullarna tog 1,5 timme att göra men 5 minuter att äta och att barnen knappt tuggat klart förrän de säger “tack mamma” och är sedan borta igen. Jag lyckades åtminstone samla familjen i fem minuter! Mission accomplished!

Bilden tagen på Råå i Helsingborg under den så kallade “gyllene timmen” när ljuset är som vackrast!

Nu. Sen. Eller då?

Så vad återstår då. Om man är usel på att leva i nuet och samtidigt usel på att ta vara på tiden. Står man still då? Har tiden stannat? Har man flutit ut i kosmos och åker runt där och tittar ner på sitt liv utan att egentligen medverka i det? Finns det några gränser? Måste man vara antingen eller? Kan man inte vara lite av varje? Finns det egentligen några etiketter för hur man ska vara som mamma eller är det helt upp till en själv?

Huvudsaken är väl att man inte lever i det förflutna? Att man åtminstone försöker ta hand om sig och samtidigt vet familjen att man älskar dem. Att det inte är antingen eller. Det ena utesluter ju inte det andra. Att man ibland måste få ta hand om sig själv på det sätt som känns bäst just för stunden. För att orka. Få lov att bara vara. För att, inte göra något, kan ju också vara ett sätt att ta vara på tiden. 🙂

Fotograf: Christine Eklund
Text: I Tell Your Story

Fortsätt läsaAtt leva i nuet – även som mamma