När längtan börjar göra ont
Take me home to Lallybroch
Ett litet förfallet ruckel, på landsbygden i Abercorn i Skottland, har fått mig att fullständigt tappa greppet om verklighet och drömmar. Skiljelinjen är inte längre hårfin, den är så tunn att den inte ens syns med det bästa förstoringsglaset i världen. Och jag befinner mig mitt i den, svävande, som en tunn dimma. Precis på den plats där drömmar och verklighet möts.
En härlig känsla av total hängivelse!
Denna sjaskiga byggnad som har förmågan att, trots sitt sönderfall, gripa tag om mitt hjärta och få mina ögon att uppfatta det som det mest ståtliga magnifika hus som finns i hela världen! När du inte upplever omvärlden med hjärnan utan med hjärtat, då kan de mest spartanska platser förvandlas till sagoslott. Inte sant? Jag menar, när man tillåter sig förlora rim och reson och bara ger sig hän, då kan vad som helst hända!
Så är det med Midhope Castle. Kärleken för teveserien Outlander och dess fantastiska förtrollande historia får mig visserligen inte att tappa all logik och vett, men den får mig att våga drömma, våga leva ut mitt känslofulla sinne. Jag vet att det inte är på riktigt och jag vet att storyn i teveserien på många sätt skiljer sig från böckerna som, nästan helt obegripligt, är ännu bättre!
När förmågan att leva sig in i en känsla blir extra påtaglig…
Det är romantiskt, inte bara så där romantiskt så som de flesta tolkar ordet romantik, utan ordets verkliga betydelse. En tillflykt. En flykt in i en annan värld. Det är därför jag ser ett sagoslott när jag tittar på Midhope Castle. För jag känner till storyn bakom. Jag vet hur mycket Jamie älskade sitt hem och hur stolt han var när han fick visa det för Claire. Det framgår i serien och det framgår i boken. Och jag förstår hur ont det gjorde i Claires hjärta när hon “i nutid” satt på trappan och visualiserade Jamie där vid ingången. Jag kan relatera till den känslan.
Har du också någon gång trott att du drömmer?
Detta är vad som slog mig när jag satt där på trappan och tänkte på alla scener som utspelar sig kring denna byggnad. Midhope Castle. Lallybroch. Vyerna spelades upp framför mig som om jag kunde ta på dem. Men starkast var känslan av att faktiskt vara där. På samma plats. Jag fick nypa mig i armen flera gånger.
Varför just Midhope Castle..?!
Vi såg så många andra platser under vår resa i Skottland den sommaren. Fler inspelningsplatser från Outlander, men även fantastisk grönska i Dollar Glen, praktfulla utsikter och vyer. Hela familjen var överens om att vi hela tiden trodde att vi sett Skottlands vackraste sida när hon överraskade oss med mer! Och dessa platser var också vackra. På riktigt vackra. Och ändå… Trots det… Av alla platser och byggnader vi fick uppleva var det Lallybroch som grävde sig lite extra djupt in i mitt hjärta. Lallybroch som fastnade på näthinnan och som jag nästan skulle kunna beskriva sten för sten.
Ta mig tillbaka!
Midhope Castle står kvar men jag sitter här. Fast i en covid-19-smörja tillsammans med alla andra det är synd om på riktigt. Isolerade människor som mår allt sämre. Jag är inte isolerad. Det är inte synd om mig. Men jag kan längta. Längta så det nästan gör ont. Och jag kan drömma. Åh, som jag kan drömma! Och även om jag inte kan göra verklighet av min dröm om att återvända just nu, kan ingen ta drömmen ifrån mig. Ingen kan någonsin hindra mig från att tänka tankarna som dagligen repeterar sig i mitt huvud; Älskade Skottland, jag kommer tillbaka! Jag kommer att återvända. Ta mig tillbaka till Skottland! Ta mig tillbaka till Abercorn. Take me Home to Lallybroch!
Foto & text: Christine Eklund / I Tell Your Story
