Klockan stod på 05:00 denna ledig långfredagmorgon. Dottern och jag skulle ge oss ut på en fotosession liksom vi gjort många gånger tidigare. Fotografering är ett intresse vi båda delar och målet är att hinna komma ut innan solen går upp. Varje gång försöker vi åka till nya platser och denna gång hade vi valt Ättekulla i Helsingborg.

Ättekulla ger löfte om historia

På Helsingborgs stads hemsida står det beskrivet om Ättekulla så här: “Naturreservatet Ättekulla skog är ett varierat rekreationsområde i södra Helsingborg. I detta, Helsingborgs mest fornlämningstäta område, finns det många rester från stenåldern och framåt. De synligaste spåren är alla gravhögar från brons- och järnåldern. En kvarnruin i nordost lär härstamma från 1880- talet.” Det lät spännande och var inte så långt att köra. Sagt och gjort. Ättekulla fick bli dagens mål.

Utan att föra allt för mycket väsen, bredde vi våra smörgåsar och kokade upp tevatten. Allt annat hade vi förberett kvällen innan, kameror med fulladdade batterier, objektiv, regnbyxor och ytterkläder. Efter det var det äntligen dags att köra.

Därför går jag upp kl 05 en ledig dag

Det var fortfarande mörkt ute när vi parkerade på den tomma parkeringsplatsen. Precis intill stod en informationsskylt som vi i och för sig inte blev klokare av, kanske fortfarande morgontrötta, men som ändå blev anledningen till vårt val av riktning. Ännu var ingen annan ute, vilket i sig kanske inte var så märkligt. Det var inte lika kolmörkt som den gång vi åkte till Bruces skog och fick lysa vår väg med ficklampa (guldläge för skräckfilmsfantaster, kan jag intyga).

Så fort vi kom in i skogen kände jag hur stress och tankar lämnade mig. Hade jag haft tveksamheter om varför jag gått upp så tidigt, frivilligt ska tilläggas, en ledig dag, så förstod jag varför nu. Lugnet, det svaga ljudet av några fåglar som började vakna, doften av skog, så oerhört njutbart! Vi vandrade på, kollade kartan och försökte lista ut var de utlovade fornlämningarna fanns.

En man kom plötsligt gående från ingenstans. Han bar på en plastpåse och såg nästan ut att ha varit ute hela natten. Han gick tyst förbi oss utan att säga något. Dagen började ljusna och snart såg vi fler som hade vaknat och gett sig ut i naturen för att gå ut med hunden eller motionera. Vägen ledde oss till den första gravhögen markerad med en sten uppe på kullen. Såg kanske inte mycket ut för världen men värt att stanna till en stund och läsa informationsskylten och fota.

Små sjöar av vitsippor

Det blåste en del och dottern hade kapuschongen tätt runt huvudet. Förvånad frågade hon mig om inte jag frös, jag fryser typ alltid normalt, men inte denna morgon, konstigt nog. Jag njöt av känslan att vara ute i naturen och möjligheten att få vakna i kapp med den, att jag helt enkelt glömde bort att frysa (!). Vi gick vidare ner i skogen och fick syn på de vackra vitsipporna. Runt om oss var det som små sjöar av vitsippor överallt och några av dem var placerade precis vid ett gammalt träd. Där bestämde vi oss för att gå ner på knä för att ta några bilder. Nu förstår ni betydelsen av regnbyxor, va? 🙂

Plötsligt händer det!

På vår promenad tillbaka till bilen stannade vi till några gånger till. Ingen av oss är särskilt pratig, visst pratar vi, men vi tar lika mycket in allt omkring oss. Ibland fick dottern syn på något hon ville fånga på bild och ibland jag. Ingen powerwalk precis, snarare tvärtom. Det kan ta sin tid att komma till målet, men det är det som är det fina, att vi tillåter varandra att ta den tid vi behöver.

Magen började göra oss påminda om att vi ännu ej ätit frukost men vi ville först hitta det vi egentligen åkt dit för; kvarnruinen som sägs härstamma från 1800-talet! Vi valde en annan väg tillbaka till bilen. Jag hade stannat till för att jag fått syn på något jag ville fota när jag plötsligt hörde dottern ropa på mig.
– Mamma! Den ligger här! Jag har hittat den!

En doft av dåtiden

En känsla av att jag befann mig i en Indiana Jones-film kom över mig när jag fick syn på den gamla ruinen. Tilltufsad och vacker låg den där och vittnade om en tid för längesedan. Vi gick runt, var och en för sig, och inspekterade nästan varje sten. Platsen andades historia och frågorna hopade sig. Hur såg det ut från början? Varför låg den just här? Hur såg området ut då? Liksom på många andra murliknande byggnader fanns det även här små meddelandet skrivet i nutid. En del tydliga och förstående, andra…inte lika mycket. Tack och lov var stenarna inte överhopade av klotter. Jag har sett värre. Historiska platser har ofta en slags respektingivande atmosfär över sig. Lite av den kände jag även här. Av alla historiska platser jag besökt finns det en där jag på riktigt kunde känna av atmosfären av att något särskilt hänt just där och det var på Stonehenge.

Naturupplevelser – en lisa för själen

Efter en stunds utforskande och fotande slog vi oss ner på bänken som stod placerad i mitten av ruinerna, tog fram våra smörgåsar och hällde upp tevatten i muggarna. Vi satt där en bra stund, småpratandes, lyssnade på ljudet av skogens alla fåglar. Enligt Helsingborgs stads hemsida kan man, på våren, höra sången från flera av ett trettiotal häckande fåglar, grönsångare och näktergal till exempel. Om det var just de vi hörde vill jag vara osagt. Men njutbart, det kan jag lova att det var!

Kram på dej!

P.S. Vill du veta mer om Ättekulla naturreservat hittar du väldigt bra information på Helsingborgs stads hemsida här.

Foto & text: Christine Eklund / I Tell Your Story