DAGEN DÅ MITT LIV BERIKADES – ÄNNU MER! Spoiler alert: Du kommer känna igen dig…

Kommande barnets farmor och farfar satt i soffan och gav mig nervösa ögonkast varje gång jag vankade förbi. Jag gick ner till badrummet i källaren och tog ett bad i ett försök att dämpa de värsta värkarna. Rastlösheten jag kände fick mig dock ur vattnet kort efter det att jag (likt en sengångare) klivit i det. 

Nu måste vi åka in…INTE!

Pappan var förståeligt nog nervös och min envishet gjorde det inte bättre. Hans ”Nu måste vi åka in!” bet liksom inte riktigt. Inte det att jag förminskade hans oro men jag ville INTE bli hemskickad igen. Så många skräckhistorier som jag hade fått höra. Ni vet, såna där ”fantastiska” förlossnings-historier som vissa verkar älska att dela med sig av. Och det utan att tänka på vilka tankar deras berättelser kickar igång hos den blivande mamman! Vet inte vilket som var värst egentligen. Skräckhistorier eller att få en massa råd jag inte hade bett om. Alltihop, självklart välment…

Hela vägen ut till bilen klagade jag över att pappan lyckats övertala mig att åka in. Av någon anledning kändes det viktigt att få honom att förstå att han hade fel. Vi skulle bli hemskickade igen. Bara så att han visste om det.

Han parkerade bilen medan jag, åter igen sengångar-likt, masade mig fram i korridoren på sjukhuset. Det gick bra, till dess det inte gick bra. För varje värk var jag tvungen att stanna, luta mig mot väggen och gunga med höfterna. Jag kände mig inte jättecool just då, kan jag berätta. (Dessutom hade jag +30 kg att bära på, jäkla stor unge det här…)

Varför inte svart med dödskallar?

Uppe på avdelningen behövde jag inte säga så mycket, sköterskan som fick syn på mig förstod ändå vad som var på gång. Jag blev ledd till ett förlossningsrum, orolig att pappan inte skulle hitta mig, men det gjorde han såklart. Ombytt till den fantastiskt vita vackra sjukhus-särken (varför vit, varför inte cerise, blå eller svart med dödskallar, jag bara undrar). 

I periferin hörde jag någon fråga om de inte skulle se hur långt gången jag var. Eftersom jag stod och fokuserade på en värk viftade jag bara bort frågan med ett ”nej”. Medan jag stod där och gungade ordnade sköterskorna med sängen lite. Jag förstod inte riktigt varför de var kvar i rummet. Sist, när vår dotter föddes, gick de ju ut och lämnade oss ensamma ganska länge. 

Förutom de alltmer intensiva och täta värkarna hände ingenting, sköterskorna liksom bara stod där. Mycket underligt, tyckte jag.

– Ska ni inte se hur långt gången jag är? frågade jag varpå pappan viskade till mig att det var ju exakt det de nyss hade frågat.

Plötsligt gick allt väldigt fort!

Efter det gick det ganska snabbt. Åtta centimeter var tydligen redan klart när vi kom in. Dessutom hade barnet navel-strängen virad runt halsen. Man skulle kunna säga att det gick från en Lars Norén-pjäs till en riktig actionrulle. 

Snart var ungen ute och skrek och andades som han skulle tack och lov.

Vår son var född, vår dotter hade fått en lillebror och vårt liv blev ännu mer berikat!

Med värme, Christine

P.S. Något i storyn du känner igen dig i?