Tänk om vi hade åkt fast!
Den 3 juli, två dagar efter det att vi äntligen gifte oss, tog vi, tillsammans med vår 11-åring, flyget till Edinburgh. Allt planerat. Dokument utskrivna och förberedda. Passen i väskan. Eftersom planet skulle gå från Köpenhamn på eftermiddagen tog vi oss dit i god tid före, tre timmar innan, tror jag till och med. Vi fick till och med vänta på att kunna checka in.
Efter konstens regler…
Vi hade en stor resväska med oss och varsin rygga. Rättare sagt, jag hade en axelväska som är bättre för min kamerautrustning. Den stora väskan checkade vi in, bytte några ord med personen bakom glaset och sedan var det dags att gå upp för trappan och vidare till säkerhetskontrollen.
En sista dubbelkoll att vi inte hade någon dryck med oss. Jackor och hoodie av och alla våra tillhörigheter placerade vi i olika tråg. Där låg sonens ryggsäck, hoodie och telefon. Min kameraväska, laptop, telefon och tröja samt min makes ryggsäck, som han lånat av mig eftersom min är bättre, jacka och telefon.
Inga konstigheter. Allt efter konstens och flygplatsens regler.
Sonen och jag ser våra tråg gå igenom utan problem medan makens ryggsäck, det vill säga min, kördes iväg på bandet bakom. Jag tänkte inte mer på det utan gick med tråget och sonen och började plocka upp våra saker när mannen ropade på mig. Ganska förtvivlat, ska jag tillägga.
…men kanske inte flygplatsens…
– Vad är det? Är det något fel? frågade jag. Jag vet ju ungefär vad han packat. Det är lugnt.
– De har hittat en kniv, sa min man och gav mig en blick av blandad förvåning och oro.
WHAT?! COME AGAIN?!!
– De har hittat en kniv, upprepade han, mer sammanbiten nu.
Jag stack fram nosen mot skärmen som kontrollanten och min man tittade på men blev ombedd att backa. Hon kände igenom alla fack i ryggsäcken utan att hitta en kniv och ville sedan köra igenom väskan en gång till. Hon verkade inte heller få grepp om situationen om än hon såg NÅGOT LUGNARE ut än både min man och jag förmodligen gjorde.
Är det ett skämt?!!
En miljon tankar gick igenom mitt huvud. Det kan inte vara vår kniv? Det måste vara ett slags skämt! Tänk, Christine, tänk! När hade du väskan sist? Min man ropade mig till sig igen. Kniven syntes fortfarande på skärmen och jag kunde fortfarande inte tro mina ögon. Det var ju inte den lilla kniven heller precis…
Kontrollanten letade igenom väskan igen och denna gång upptäckte hon ett litet, inte dolt, men heller inte jättetydligt, fack på baksidan av ryggsäcken längst ned. (Undrar om man kan skriva till leverantören och klaga på det…) Och se där. Där låg ju morakniven jag packade ner när vi skulle till Småland förra sommaren…
Ups…
Med allvarlig min (av någon anledning smittades hon inte av våra nervösa försök till skratt) tog hon upp en mätsticka och konstaterade att kniven är för lång och vi fick inte ta den med. No shit! Men vi fick gärna checka in den om vi ville?
– Nej, tack. Släng skiten!
Så sa jag såklart inte. Men bad henne slänga kniven, det gjorde jag. Åt pipsvängen om hon ville. Så arg jag var på mig själv! Så slarvigt! Så oansvarigt! Så fruktansvärt dåligt föredöme som förälder!!!
Ett gott råd; Tänk efter FÖRE!!
Tack och lov fick vi fortsätta vår resa utan böter. Tänk om vår resa hade slutat där!!!
När vi fortsatte in mot restaurangerna och butikerna stannade min man plötsligt. Han var blek och händerna skakade. Och jag skämdes. Han tyckte det var så fruktansvärt pinsamt. Inte undra på.
Det tog ett tag att smälta detta trauma, det kan jag lova. Men nu, så här två månader efter, vilka två tror du påminner mig om situationen, skakar på huvudet och skrattar åt det? Ja, inte är det jag i alla fall. Men jag kan bjuda på det.
Tjingeling!
Foto & text: Christine Svensson / I Tell Your Story